Tom bakom ratten

Efter mitt möte tänker jag att det vore bra med att avverka lite tid på biblioteket. Det är en vacker byggnad som får en att enkelt försvinna in i sin bok. Men när jag satt mig i en av läsfåtöljerna inser jag att byggnadens fridfulla yttre inte är detsamma som ett stillsamt inre. Här finns ingen läsro. De högljudda samtalens påträngande karaktär är dock inte mina medmänniskors illvilja. Biblioteket är den enda platsen där folk har möjligheten att sitta och umgås när hösten ödelägger universitetets gräsmattor. Ensam i antal som jag är ger jag vika och reser mig upp. Kanske är det dags att ta sig hem istället. I rulltrappan ner mot pendeln tänker jag på mitt studieval. Lund och Uppsala hade onekligen resulterat i ett rikare socialt liv med deras nationer och tillgång till ungdomsaktiviteter. Men har samhällets sociala stryptag i Stockholm gjort mig mer tänkande? Jag vet inte, och jag vet inte heller vad som ger mest. Fördelen är väll att jag tidvis känner mig lycklig. Det räknas varje dag, tänker jag, samtidigt som pendeln rullar in på perrongen. Det är mysigt på pendeln. En plats där alla tillåts vara i sin egen zon för en stund; och när jag hittar min egen lilla bubbla i form av en ledig fyra konstaterar jag lågmält för mig själv: perfekt, lite socialt ingenmansland. Men den perfekta tillvaron ter sig kortvarig när en hand knackar på min axel. Varför står du och småpratar för dig själv? Jag vänder mig om, det är Tom, en hanterbar social situation i de 20 minuter jag har att tillbringa på pendeln. Jag sätter mig ner i sätet bredvid fönstret och lägger min ryggsäck på sätet jämte mig. Tom sätter sig tvärs mittemot. Han går i min klass och jag har läst en del av hans texter. Han är duktig, och döljer sin nihilism bakom en mask av komik. Det är ett bra trick. För bakom varje fasad av komiska uttalanden låter sig de mest sanningsenliga observationerna uttryckas. Jag borde vara roligare, tänker jag.

Vet du vad som har hänt? säger Tom. Jag åkte fast när jag körde Uber pop igår. Så nu är jag kriminell o grejer. Det känns konstigt. Det var ett bra extraknäck för jag har inte råd att betala taxibolagens avgifter, och kan köra mina föräldrars Prius med låga bensinkostnader. Så det blev en högre inkomst än om jag hade kört vanligt liksom. Dessutom använder i princip alla polare Uber pop. Jag ser på han. Han låter inte särskilt komisk, kanske är det bara i sin nihilism, men inte realism som han ser det roliga i det hela. Jag bestämmer mig för att höra mer och frågar honom: Varför då? Jag har själv inte använt det. Men har hört att det är en app man kan använda.

– Exakt. Det är en app där du ser din position på en karta och alla Uberbilar i närheten. Det är folk som använder sina egna bilar när de känner för det, typ som jag som körde när mina päron inte använde Priusen. Sen trycker du om du vill bli upphämtad och vi som kör ser er på en karta i bilen, och kan antingen tacka ja eller nej till körningen. Sen när du blivit upplockad och avlämnad dras betalningen automatiskt, och du får kvittot på din mail med förarens nummer och namn, hur sträckan kördes på en karta och hur lång tid det tog. Sen sätter föraren och passageraren betyg på varandra så att andra kan se ifall de vill åka med personen i framtiden. Lite som ett samåkningskollektiv mellan individer typ. Jesus, tänker jag. Vilken långdragen förklaring. Tom tittar på mig och som om han läst mina tankar och säger: sorry haha. Blev lite långrandig. Jag funderar på om långdragen eller långrandig var det rätta ordvalet. Jag svarar: ingen fara. Var intressant att få reda på hur det fungerar, ibland behövs en längre förklaring. Jag åkte själv med en svarttaxi i helgen. Det stod en Taxi Stockholm utanför Under bron när jag skulle hem. Men det visade sig vara en Taxi i Stockholm. Efter 1 kilometer, när jag var uppe i Skanstull, låg priset på 450 kr. Fastän jag var snabb med att inse taximeterns lagliga tickande så blev det dyrt. Men jag lät mig ju förledas inom statsmaktens moraliska gränser så misstaget var ju mitt. Vad kostar en Uber pop? frågar jag som svar. Ungefär 90 kr för den sträckan, svarar Tom, sen tar Uber pop 20 % och resten skattar jag på egen F-skattsedel. Han tittar ner i backen. För det spelar ingen roll. Det är han, och inte svarttaxichauffören som är kriminell. Det är väll odygdiga människor som ska titta ner i backen? Är Tom då dygdig som erkänner sin odygd? Jag frågar Tom om han känner sig odygdig. Han tittar på mig, och säger: eh, odygdig som i att inte vara modig, måttfull, vis och rättrådig? Jag känner mig kriminell. Dygder har väll inte en kriminell? Är jag fortfarande måttfull och modig? Kanske, om jag följer de bud som Tomas av Aquino låter antyda: ”Känslorna driver människan mot något som är motsatsen till det rationella. Det är då nödvändigt att de kuvas, och detta har gett namn åt måttfullhet. Känslan kan också avleda viljan från det som dikteras av förnuftet, till exempel genom rädslan för faror och vedermödor, och därför måste människa befästas i det förnuftiga, så att hon inte ger vika, och detta har gett namnet åt mod.”

Jag undrar vad han har att säga om visdom och rättrådighet, och han låter mig inte vänta: med vishet är det svårare, men vi kan väll konstatera att den ligger till räckhåll för vilken människa som helst. Kunskap som förvärvas genom att en är skicklig eller besitter en viss utbildning räknas inte in som en del av visheten. Det är först och främst därför visheten är en dygd. Dygder finns inom räckhåll för var och en som verkligen önskar den. Vissa människor är visa utan att alls vara välunderrättade eller skickliga. De fattar kloka beslut, och de vet vad som gäller, som vi brukar säga. Vishet är således en förmåga under viljans ledning. Vad är det vi Uber popförare inte vet om vishet? Det är att sådana ting som social ställning, rikedom, och ett gott rykte, är alltför dyrköpta om de kan uppnås på bekostnad av hälsa eller vänskap eller familjeband. Men även om jag är kriminell har inte min familj eller mina vänner kallat mig ovis därför att jag blev kriminell för pengar. Jag vet att jag är kriminell, men jag känner mig inte ovis av den anledningen. Och det där mer rättrådighet besvaras bäst av Sovjet under Stalinismen eller Sicilien under maffian, det är en brist på motivation inför andras elände, och det är jag som lider, ingen annan. Jag tittar på Toms mun och känner en vilja att hänga med, det är svårt, för även om jag uppskattar vart vi är på väg är den underliggande sensmoralen för abstrakt; och mitt medvetande kan inte hantera sådant efter en dag fylld av möten.

Vi åker över Årstabron och Tom tittar ut genom fönstret ner mot Södermalms vatten och brandgula lövträd. Det är som en naturlig skiljelinje mot den del av Stockholm som önskar att bli ett metropol, och de vackra oasernas samarbete med vattnet får vyn att likna en vallgrav. Men utsikten upphör när vi rullar in i tunneln som leder till Södra station; och i stadens slukande mörker lägger jag min hand på Toms axel samtidigt som jag säger: här ska jag av.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s