This was a vision, fresh and clear as a mountain stream, The mind revealing itself to itself. In my vision, I was on the veranda of a vast estate, a palazzo of some fantastic proportion. There seemed to emanate from it a light from within, this gleaming, radiant marble. I’d known this place. I had in fact been born and raised there. This was my first return. A reunion with the deepest well-springs of my being. Wandering about, I noticed happily that the house had been immaculately maintained. There’d been added a number of additional rooms, but in a way that blended so seamlessly with the original construction, one would never detect any difference. Returning to the house’s grand foyer, there came a knock at the door. My son was standing there. He was happy and carefree, clearly living a life of deep harmony and joy. We embraced, a warm and loving embrace, nothing withheld. We were, in this moment, one. My vision ended and I awoke with a tremendous feeling of optimism and confidence in you and your future. That was my vision of you. I’m so glad to have had this opportunity to share it with you. I wish you nothing but the very best in all things.

Dikter KFM

Hon i Genéve

Dörren öppnas och in träder en kyss
Trots dagars dygn är veckor alldeles nyss.

Att hålla hjärtat i sin famn
När hon återvänder från hav till hamn.

Hon är det verkligas dröm
När snö blir till regn
Mer sann än den djupaste sömn
När stearin stelnar vid delad säng.

Dörren stängs där sagan tar slut
Maskara på lakan suddas ut.

Bland moln hör änglar hemma
Fenix låga brinner än
Med vingar av stål hon Adam lämna
I hans hjärta, tro och hem.

Återvändo

Sång i sinne
Vid snöfallets slut

Guld vid bord
När grönt når ut

Tidens cykel
Vid adriatisk strand
Känslors fall
Inför guldets brand

Hon är Helios
Mer än han
Lust som leder
Bortom hav och land

Sökande når svar
Ur minne av grus

Två bord blir ett
I gröngult hus

Hon på Budget- och skuldrådgivning

Hon stal mitt hjärta på bus,
Men för mig var ej annan att få,
Sjung vackert, I Fogdens hus,
Sjung vackert om kärlek ändå.

Hon är drömmen, som aldrig var min,
Som dröm var den vacker att få,
I Kronans hus var jag din,
Jag lever i drömmen ändå.

Open air

Dansande under stjärnors ljus
Bortom civilisation och hus

Bortom vardag och sorg
I skogen funnen ungdomens borg

Ett isgrönt landskap av ung romans
Gemenskap, glädje, liv och dans

Sedan en öronbedövande blå ton
Staten anländer på illusorisk tron

En armé av ordning och lag
Som så gärna agerar efter behag

För på denna plats är du ej trygg
Frihet uppnås bakbunden på rygg

Gud i drömmen

Gudar existerar överallt och ingenstans. De är alltid bredvid men aldrig närvarande. Därför uppfattas de bara av dem som är beredda att erkänna deras existens. Dessa människor påverkas av det övernaturligas närvaro – för det övernaturliga existerar bara i vår fantasi men så även i den verkliga världen.

Det är en farlig sak. För ju mer människan tillåts att utforska medvetandets oändliga spann ju mer kommer det övernaturliga influera det mänskliga samarbetet. Vi kan inte tillåta att det händer. Trygghet är frihet eftersom att er frihet endast kan innebära den fysiska världens slut.

De som tar del av denna värld är också de som drabbas av den. Universums lagar betyder ingenting för det som existerar utanför men principen om alltings balans är evigt rådande. Det finns ingenting som ger utan att ta. Det utbyte som krävs för att bibehålla en kosmisk balans kräver alltså ett offer. Ju större kosmisk potential, ju mer får universum tillbaka.

Svar på tal

Jag förstår ditt resonemang men inte din logik. Du talar om mig istället för att bemöta det jag säger. Men genom att göra så kan du aldrig bevisa att jag har fel. Vill du ens göra det? Kan du göra det? Eller är det så, att du väljer att prata om mig som person eftersom att du egentligen inte kan bemöta vad jag säger. Jag menar, vad är det egentligen du säger? Ingenting alls. Du representerar en norm och tror av den anledningen att du har rätt. Men enhetlighet har ingenting med sanning att göra.

I denna rymd är allt blott ögonblick som försvinner iväg i det eviga som färdas mot det oändliga. Ett universum som är omöjligt för allt liv att ens förstå. Vår gemensamma vaginavagga fick Gud att utlösa ett big-bang av blotta förskräckelsen inför dess djup. Så sjukt är vår eviga existens. En icke-fysisk virtuell form av sig själv. Ettor och nollor, liv och död. Aska i vind. Tårar i regn. Fast i en cykel av Matrix vi själva har skapat.

Drömmen är en verklig form av fantasin. Den är verklig för att den tillhör oss och inte det värdsliga. Fantasin tillhör själen och genom drömmen blir själen större än världen.

Ändå söker drömmen det värdsliga. Liksom fantasin söker det verkliga. Sökandet efter mening är ett sökande efter andra. Vårat inre förverkligas först när vi delar det med varandra.